Såhär fyra månader senare kommer storyn om vandringen jag gjorde från Kaisepakte (öster om Abisko) till Abisko, helt själv. Det var den andra långvandringen jag nånsin gjort i mitt liv och den vandringen blev raka motsatsen till förra årets vandring med familjen då vi hade sol varje dag och livet lekte, haha. Den vandringen var underbar, årets vandring var fruktansvärt ansträngande, läskig men helt fantastiskt lärorik! Det här inlägget blev dock hiskeligt långt! Sorry...
Första delen av leden! Precis bakom mig låg tågspåret där nattågen till och från sthlm-narvik gick.
DAG 1.
Första dagen var ganska nervös. Först och främst är Kaisepakte ingen tågstation utan en bussstation, eller snarare.. jag blev avsläppt på mitt på vägen utan någon som helst indikation på att jag hade hamnat rätt, jag fick lita på busschauffören. ALLA på bussen tittade sig förvirrat omkring och började mumla undrande när bussen stannade på vägen och jag kände mig nästan lite puckad när jag stod där på vägen och bussen brummade iväg mot Abisko och Norge. Ensam. Äntligen.
Stigen ledde upp en bra bit tills man tillslut kom över trädtopparna och man fick utsikt över Torneträsk, fantastiskt. Kring middagstid var jag över trädgränsen och det började dugga lite så jag drog fram regnskyddet för ryggsäcken. Här kom första "chocken"... skyddet var för litet och täckte inte hela ryggsäcken. Jag fick lite lätt panik och bestämde mig för att slå läger och fundera på en lösning. Det hyrda tältet var dock ett helvete att sätta upp... Jag kan tycka att beskrivningar ibland är svåra att förstå och trots att jag hade testat att sätta upp tältet innan så blev det inte riktigt rätt. Men det var något med den stressande situationen då regnet ökade och där sakerna bara måste fungera som gjorde att jag skärpte till mig och fattade instruktionerna, haha. Bra där!
Väl inne i tältet tyckte jag mäkta synd om mig själv som hade fått en sådan dålig start. Men efter lite mat och en spaning på kartan om evenuella genvägar till Abisko kändes det lugnare. Jag hade även flyttat om lite i ryggsäcken och fyllt en tom (!) vattentät påse med mat och denna kunde jag antingen bära i handen eller bära mellan nacken och ryggsäcken.
Medans jag åt gick det förbi två killar som jag hejade på. De hade tyvärr inget extra skydd att låna ut men sa att de skulle iväg och fiska vid en sjö och om jag fortfarande behövde kunde jag få en av deras när de skulle gå tillbaka om två dagar. Skönt att veta!
Blev en fin kväll på första dagen trots allt.
DAG 2.
Morgonen började med dimma, spännande! Fram med kompassen! Hade bara några dagar innan lärt mig navigera med den,kändes bra.
Dimman lättade och jag fick en helt underbar dag, soligt och oerhört varmt. Med flera problem lösta kändes det jäkligt bra.
Senare snubblade jag nästan in på killarnas läger men vände direkt då jag hade löst problemet och gärna ville fortsätta i den sköna ensamheten. Leden gick över ett omarkerat vad och på andra sidan fick jag nästan slå mig igenom den oerhört täta och höga videskogen. Jag hade helt klart missat stigen och där jag nu "gick" var marken 50/50 vatten och grästuvor... Det var balans som gällde och vid en bredare å fick jag ta en stort kliv över med vandringsstaven som stöd mitt i ån. Och där fastnade jag... Ryggan var tung (skrev jag att jag bar på 20 kg?) och jag fick ta tag i en tjock videgren och dra mig över med all styrka jag hade. Detta gjorde jag med armen i en lite konstig vinkel så axeln poppade smärtsamt halvt ur led i det starka draget men hoppade snabbt tillbaka igen när jag kommit över, phew! Det hade kunnat gå illa. Lyckligtvis fanns ju killarnas läger inärheten och de hade nog hört om jag visslat i min visselpipa!
Tillslut hittade jag stigen igen och slog läger ett tag senare, jag var helt slut. Från lägerplatsen kunde jag se Lappporten och under middagen hörde jag dova mullranden till o från. Jag gissade på oväder kring abisko som närmade sig Lapporten.
Lapporten på höger om tältet, där det är mörkt...
Ovädret kom närmare och närmare, hörde blixtar på håll och hoppades innerligt att det bara skulle regna under natten och lugna sig på dagen därpå. De mörka molnen rörde sig lyckligtvis runt min plats och höll sig närmare torneträsk och stället där jag tältade förra natten.
DAG 3.
Den värsta dagen på hela vandringen tror jag. Vaknade trött och mör i hela kroppen, speciellt i axeln som ömmade. Det var fint och soligt så jag tog en långsam morgon och medans jag tillslut packade ihop såg jag till min fasa att ett stort oväder moln var påväg mot mig. Och jäkligt snabbt oxå! Molnet kom från det hållet jag skulle åt så om jag gick igenom det skulle de gå över relativt fort. Jag fick raska på som bara den och hann precis packa det sista innan hällregnet kom. Och åskan.
Jag var livrädd (notera dock att jag ler på bilden ovan haha), jag gick på en väldigt öppen yta och var garanterat högst om jag inte hukade mig i ett dike eller vid en kulle. Blixtarna slog ner omkring mig och fick både mig och min omgivning av skälva. (Väl hemma läste jag på om åska och insåg att den närmsta blixten hade slagit ner bara 200-300 meter ifrån mig. Lite för nära!)
Men det hela varade lyckligtvis inte så länge (det hindrade inte mig från att nästan kissa på mig hehe) och väl ute ur ovädret blev det vindstilla och fullt av mygg istället.
Leden slingrade sig vidare och försvann ibland men dök snabbt upp igen. Efter flertalet mindre jåkkar (å, bäck eller flod typ) dök det upp ett lite större jåkk och efter det började det bli lite jobbigt. Min plan var att nå en gammal kåta som skulle ligga nere vid en stor sjö, söderut. Det var antingen det eller att marschera vidare mot väster genom vad som enligt vägbeskrivningen skulle vara svårt terräng, det hade tagit för lång tid egentligen. Så jag kände inte för det utan såg fram emot att tända en brasa inne i kåtan.
Problemet var dock att stigen ner till kåtan slutade existera. Jag trodde att jag följde den ett bra tag, man får kika nogrant på marken för att hitta spår på att det en gång har varit en stig men tillslut följde jag nog bara djurspår... Efter den större jåkken hade det börjat regna igen och vid 17-18 tiden visste jag inte exakt vart jag var, kåtan fanns inte i sikte och jag letade desperat efter en yta på minst typ 4kvm att sätta upp tältet på. Jag var nere i skogen och det var blött och vildvuxet... Jag hade på vägen ner dessutom blivit bränd på näsan av en humla eller liknande så halva ansiktet bultade.
Vilken dag! Haha, såhär i efterhand är det ganska komiskt hur mkt som gick emot mig den dagen... jag hade ju på riktigt ångest, det var inte kul. Men mitt i det där eländet minns jag ändå att jag tänkte att "jag hade faktiskt kunnat klara mig utan den här upplevelsen" och inte "jag ska ALDRIG göra det här igen" ;)
Jag hittade tillslut en yta att sätta tältet på men insåg då att det droppade in vatten, konstant.... Så jag satt under endast yttertältet och frös och var genomblöt, vågade inte byta om till torra kläder utifall att även dom skulle bli blöta och undrade vad fan jag höll på med. Tillslut lättade regnet och jag kikade ut, jag kände på mig att kåtan var någonstans inärheten. Jag kunde inte riktigt stanna där jag var heller och om jag dagen därpå skulle springa på kåtan 50 meter bort hade jag nog blivit rätt sur.
Och mycket riktigt, kåtan var kanske 100 meter bort! VILKEN LYCKA! Kan ni tänka er den känslan? Jag hade gått igenom blixt och dunder, vadat genom typ hundra jåkkar, blivit bränd i ansiktet, tappat bort stigen, vadat genom träsk i bara foppatofflor (det är en av mina stora skräckscenarion, djupt vatten och träsk) och med vetskapen att mycket av utrustningen läcker (bl a skorna! big time...) och ca 80% av allt är blött eller fuktigt.
Home sweet home! xD
Byxorna var så blöta att det ångade i värmen från elden.
Väl inne tände jag brasan och hängde upp precis allt. På jordgovlet fanns en presenning som jag bredde ut på marken och la ut sovsäcken på, den var iallafall torr! Jag sov inte helt ostört den natten då mygg kom in så fort elden slocknade, ibland droppade det från taket och vid något tillfälle vaknade jag av att något kröp på mitt ansikte.... usch.
DAG 4.
Jag var helt inställd på överlevnadsmode den här dagen. Jag hade beskrivningen för hela leden som jag "följde" men framöver jag tänkte ta allt som stod där med en nypa salt. Speciellt då stigen från kåtan försvann i ett träsk fem meter senare. Från kåtan kunde jag se floden som jag skulle bli tvungen att korsa och en större knöl på bergsidan som jag skulle sikta mot. Ovanför den fanns leden jag hade valt bort dagen innan, den som leder västerut mot Kungsleden. Nu längtade jag efter andra människor och tanken på den vältrafikerade kungsleden kändes värmande.
Jag var förberedd på att denna dag skulle bli tuff, det skulle inte finnas någon stig och allt skulle bli svårt hehe. Och det VAR svårt, tungt och extremt fysiskt krävande. Vid två tillfällen såg jag stenrösen som indikerade vart stigen var och jag var nästan redo att kasta mig på knä och kyssa marken varje gång jag såg dem! Men stigen försvann i den vildvuxna terrängen... Riktningen var dock lätt att hålla. Jag gick längs med en bergssida så jag behövde bara kötta på för längre fram finns det en renvaktar stuga och vid den går en stig tvärs över bergsidan, uppifrån och ner. Så hur jag än gick skulle jag tillslut hamna på den stigen, tryggt!
Den röda pilen är vart kåtan var, ungefär.
Efter många slitsamma timmar gick jag rakt in i renvaktarstugan. Planen för dagen var egentligen att fortsätta några kilometer till, över en jåkk och upp på lite högre höjd. Men när jag väl gick på den väl upptrampade stigen i motig uppförsbacke orkade jag nog bara 10 meter innan jag gav upp o slog läger. Skorna var så blöta att jag lika gärna hade kunnat gå runt med betongskor. Terrängen innan stugan var dessutom så tät att jag nästan aldrig såg vart jag satte fötterna, jag var tvungen att lyfta fötterna ovanför vegetationen för att inte snubbla... Höga knän hela dagen! Vilken workout!
Men å andra sidan var utsikten helt makalös från tältplatsen. 10 meter bort fanns en liten flod att ta vatten från och det fanns buskar att hänga kläder på, perfekt!
Att vara inärheten av renvaktarstugan kändes skönt, även om den var låst och tom. På bilden ovan, under bergen till vänster kan man se några kullar, där tältade vi förra året på vandringen till Nikkaloukta! Och tittade jag rakt ner i dalen, rakt söderut kunde jag se ca fyra st tält! Människor! Trygghet! :D
DAG 5.
På morgonen/förmiddagen gick det förbi tre killar medans jag höll på och packade ihop. Jag frågade vart de var påväg och dom skulle tydligen gå precis där jag hade gått och sedan genom Lapporten...! Jag nämnde lite kort att stigen inte fanns och att det var väääldigt blött men efteråt tänkte jag att jag borde ha avrått dem starkare från att gå där. Men vem vet, de kanske hade bättre tur än jag?
Men denna dag flöt på lite bättre än förra, iallafall fram tills lunch. Det var soligt och skönt väder och stigen svek nästan aldrig! Terrängen var ganska lättgången och vid lunch stannade jag nära en sjö, solade lite och tvätta min lilla handduk (hade stoppat den i skorna i ett desperat försök att torka dem... urk).
Målet för dagens etapp var att nå ett vindskydd vid sjön som gick längs med leden. Efter lunchen började det blåsa upp mer och det blev lite kallt. Ett lätt duggregn kom och längre fram såg jag ett stort mörkt moln fast på andra sidan vattnet uppe vid bergen. Naivt tänkte jag att "det där kommer nog inte komma hitåt förens jag hittat vindskyddet" och satte alltså INTE på mig regn byxor (regnjackan satt redan på). En kort stund senare var jag dyblöt och skorna var fulla av vatten... Skyddet hittade jag förstås INTE och i ren desperation satte jag upp yttertältet för att vänta ut regnet. Nu var jag i samma situation som dagen innan där jag satt i tältet blöt, kall och desperat... Det regnade så hårt att tältet bågnade och trycktes mot marken och det fanns inte mkt yta för mig att sitta utan att det antingen droppade på mig eller att jag kom åt tältduken. Med musik i öronen satt jag o väntade i nästan 2 timmar tills jag insåg att det var lite väl kallt om benen... Marken jag hade satt tältet på var nästan översvämmat!
Den här gången blev jag nästan arg och kände att nu jävlar vill jag bli klar med det här. Jag packade ihop allt igen, stoppade två tuggumin i munnen och marscherade målmedvetet en halv dagsetapp till. Vid halv nio på kvällen hade jag nått en stor kulle i mitten av ett stort öppen område, där min led korsades av Kungsleden! Wohoo!
Tältade på den torra kullen och belönades på kvällen av ett underbart vackert ljusspel på bergen som jag kom ifrån, solnedgången var underbar.
DAG 6.
Vaknade till en mystisk och vacker syn! Min kulle och bergen runt omkring var det enda som stack upp ur ett hav av dimma :D Jag kände mig räddad! Kvällen innan hade jag sett två st som satte upp tält nere i det som nu var översvämmat av dimma.
Men snacka om att jag var trött dagen efter. Jag hade träningsvärk i käken efter mitt frenistiskt tuggande av tuggummin när jag marscherade (för att inte tala om resten av kroppen)... Jag kände dessutom att jag hade sämre sikt från ena ögat och insåg att det nvar från humlan som brände mig.
Trots mitt ojande och självömk sken solen underbart på min lilla topp så jag passade på att hänga ut alla blöta kläder och skor. I gårdagens desperation hade jag valt en plats utan närliggande vatten och efter frukosten var det inget vatten kvar i vattenpåsen...
Hittade lyckligtvis vatten någon timma in på Kungsleden och efter det vandrade jag vidare mot STF's fjällstuga i Abiskojaure. Det dröjde inte länge innan det var så mkt folk på leden att man per automatik slutade hälsa på folk, tillbaka till civilisationen! Typ. Men det kändes tryggt med alla människor!
Bron över till STF Abiskojaure fjällstuga.
Jag kom ner till stugan innan lunch och var först med att boka en säng. En säng! Inomhus! Vilken lyx.
Skorna åkte ut i solen, tillsammans med alla strumpor och flertalet kläder. Ett uppfräschade bad i sjön med och shampo gjorde mig till en ny människa! Lättnaden var total.
DAG 7.
På stugan hade jag för ovanligheten skull socialiserat mig och påvägen ner till Abisko fjällstation fick jag sällskap av två killar från Nederländerna. De hade gått nästan samma sträcka som mig! Vi hade väldigt lika skräckhistorier om våra äventyr så det var härligt att snacka med några som inte var helt färska på leden som många andra i stugan var (rena i håret, hoppfulla, omedvetna om ovädrena som drog runt i området haha... stackarna!).
Hej då, stugan!
Lunchbreak!
Vi gick ner längs med floden till Abisko Östra där vi köpte riktig mat från matbutiken och spenderade ännu en natt under tak, skönt! Jag kände dock att jag behövde min ensamtid så morgonen efter sa jag adjö till René och Johny och traskade iväg till Abisko fjällstation några kilometer bort. Jag betalade för en av de sista tre bäddarna som jag gosade ner mig i och antecknade ner mina äventyr och läste. Ville inte röra på mig mer än nödvändigt haha!
Under förmiddagen kom de andra som skulle sova i samma rum och en av dem var ännu en kille vid namn Anders som hade gått i princip samma väg som jag! Helt otroligt. Precis som jag hade även han varit med om ett lite väl nervskittlande äventyr så vi åt ihop och delade våra erfarenheter. Senare kom Amelia från USA och umgick med oss, vi kan ha skrämt upp henne lite med våra historier hehe. Hon skulle precis ut på någon slags friluftsutbildning (verkade väldigt roligt) i tre veckor om jag minns rätt. Lite senare var vi några stycken som tog en promenad längs med floden och det var trots allt lite skönt att röra på sig. Det var framförallt trevligt att hänga och umgås utan väskor och krav på att slå läger för kvällen!
Jag hade ju kommit fram 2 dagar tidigare än tänkt, tanken var väl att kunna ta det lite lugnt på vandringen, kanske ta en dagstur nånstans men så blev det inte. Men jag är så himla glad att jag träffade alla er som jag träffade! Det var jättespännande att höra hur era äventyr gick, höra om era erfarenheter och bra tips.
Min solovandring fick en bra avslut och i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde detta. Jag har lärt mig så oerhört mycket och jag känner mig betydligt mer erfaren nu! Jag har verkligen lärt mig vikten av bra utrustning, man är ju ingenting utan sin utrustning. När jag hoppade på tåget hem kände jag mig så oerhört tacksam, över väldigt mycket. Och känslan av tacksamhet har inte sinat och det var nog det bästa med den där vandringen! Jag har klarat något oerhört jobbigt helt själv, känns jäkligt bra!
Har hört att det var ovanligt många helikopterräddningar kring Kednekajse och Abisko iår. När jag, René och Johny gick ner till abisko kändes det som att det var helikoptrar i luften varje kvart, dom gick ganska tätt! Men tydligen var det många som kallade på nödhjälp utan att verkligen vara i nödläge, folk var trötta och blöta typ... lite som jag :P Men jag klarade mig utan helikopter! xD
Avslutningsvis måste jag faktiskt erkänna att jag är väldigt peppad på att sticka ut själv igen! Man kan ju undra, hur puckad får man vara?! Haha men måste ju testa igen med mina nya lärdomar i ryggsäcken ;) De bra stunderna på vandringen var inte många men dom var underbara, helt underbara!
En sista fundering är väl vad som hände med de där tre killarna jag mötte vid renvaktarstugan? René, Johny och Anders var 1, 2 dagar efter mig och borde ha mött dem men de gjorde dom inte...
0 kommentar(er)
